Jag har motionerat med löpträning i omgångar, men nu var det länge sedan. Nu efter ca 1½ år som IT-konsult har stillasittande arbete, mycket godis och avsaknaden av träning börjat sätta sina spår. Länge har tanken funnits att återuppta springandet, men det har i vanlig ordning inte hänt, förrän nu. Min kollega Göran på konsultföretaget är ett fysfenomen av rang, och springer ofta. Gissningsvis 3-4 dagar i veckan. Det smittar av sig, och idag gjorde jag till slut slag i saken och hängde på under lunchen, vi skulle ta det relativt lugnt, men springa en något längre vända.
Vi möttes vid omklädningsrummen, jag, min kollega och en kille till, Mats. En trevlig och mycket sympatisk man från norra sverige, uppenbart avverkandes ett betydande antal mil i löpspåren, per vecka. Inte helt osannolikt varvat med flertalet besök på gym.
De brukar springa tillsammans, Göran och Mats. Jag hade mina aningar om vad som väntade under dagens tur. Min målsättning var att hänga på så länge det gick, och avvika mot omklädningsrummen när krafterna började ta slut. Redan vid ombytet stod det ganska klart vad jag hade att vänta. Småpratandes om senaste tidens löparrundor svidade mina nyvunna löparkompisar om. Mats klev i sina löparbyxor, och en vindjacka, lätt blekt på det där viset bara åtskilliga mil i ur och skur, gassande sol som snöslask kan åstadkomma. Smått orolig över att den Ena av de två armbandsuren/GPS/pulsmätarna börjat krångla. Förmodligen av utmattning och minst sagt ihärdig användning. Jag har aldrig ens varit i närheten av stadiet att införskaffa någon sån utrustning.
Göran planerade någon slags strategi för att undvika den senaste tidens krampanfall i benen. "-Jag stannar nog och stretchar lite efter en 2km" konstaterade han på sitt vanliga anspråkslösa vis. Så gav vi oss av. Någonstans i bakhuvudet hade jag en fåfäng, men ändå seriös förhoppning om att hänga på hela sträckan runt, något så när i deras tempo.
Efter ca 2 km stannar Göran mycket riktigt och mjukar upp lite, vi fortsätter i det tempo som nu börjar kännas rätt behagligt. Helt ok än så länge tänker jag. Någon minut eller två senare dansar han återigen upp vid vår sida som om han aldrig stannat.
"-Undrar du inte varför den kallas Backrundan?" frågar Mats efter en stund med en anad glimt i ögat, jag är för upptagen med att andas rätt för att se efter. "-Det är så att den helt saknar backar"... Vi befinner oss trots allt på ett avsnitt som mycket väl skulle kunna innebära det. Möjlighet till gott och väl 10 km löpning på plan mark, sen vek vi av åt vänster, svagt uppför.
Vi rör oss längre och längre bort från vår utgångsposition, utan antydan till att vända åter. Efter att ha intervallpressat oss upp till en av stans högre punkter, och Göran visat klass genom att i sedvanligt fantomtempo öka hela vägen till toppen, tröstar jag mig med att det är vila nerför. Jag har i alla fall kvar rutinen att ta tillvara på nedförslutet. Vid foten av en av stans längre backar, vänder vi och fortsätter uppför igen. Åter vid toppen känns det att jag inte löptränat på ett bra tag, männen strax framför mig tuffar på, till synes måttligt påverkade, snarare inte alls. Jag vet inte hur långt vi ska fortsätta, och jag vill inte veta. Det är lika bra att lyckligt ovetande nöta på så länge det går. I varje uppförsbacke drar Göran ifrån och tar en kort stretch/vilopaus vid toppen, inväntandes mig och Mats, som mycket sympatiskt håller min takt. En trevlig löptur.
Vi kryssar fram och tillbaka över stigningar och genom en bäckravin. De har sprungit här otaliga gånger förr. När vi så en stund senare åter befinner oss vid foten av den stora backen, och de andra två återigen viker av in mot höger, och ytterligare höjder förtsätter jag rakt framåt. Många fler uppförsbackar hade sannolikt resulterat i oförutsägbart långvariga plågor de kommande dagarna. Inte helt omöjligt också i att jag inte tagit mig tillbaka i springande tempo. Jag var redan, lindrigt uttryckt, ordentligt mör.
De sista uppskattningsvis 3 kilometrarna går dock hyfsat. När jag kommer tillbaka till utgångspunkten vid omklädningsrummen har jag varit ute i ca 52 minuter, och avverkat uppskattningsvis 10 km. Min målsättning är att inom en överskådlig framtid ta mig runt hela "Backrundan" tillsammans med Mats och Göran.
Förhoppningsvis blir det också så, det återstår nu att se när. Först skall jag ta mig igenom eftermiddagen. Jag känner mig lätt frusen, på det utmattade lite febriga viset och ser måttligt fram mot att ta mig hem 5 km på cykel. Sen är det bara att överleva de kommande dagarnas förmodade mördarsmärtor i benen och köra igen på torsdag eller fredag...
h tanned-färgade full brogues. Här börjar en amatördandys oförvanskade, spontana vardagsdramatik. Jag är mot de flesta stilkonventioner på jobbet i linnebyxor (därav ingen slips), utan skärp. Det sistnämnda högst ovant och en del på prov, en del pga att jag inte har något skärp som vettigt matchar mina skor... Nyss upptäckte jag även att jag den slipslösa dagen till ära förväxlade en av mina v-ringade t-shirts med en rundhalsad, vilken irriterande kommer att sticka fram under skjortkragen hela dagen.
2008-09-03
2008-04-22
