Dagens Dandy 22/4

Project Liposuck

Löptillfälle 2. Känner mig lätt och smidig som en timmerstock sedan förra joggingturen. Det sägs att man inte ska träna med träningsvärk, och det finns förmodligen flertalet medicinska orsaker som stöder det. Dock måste jag nog ta de få tillfällen som ges om det skall bli något av den här tänkta konditionssatsningen. Jag har ett svårförtryckt sockerberoende, och ett midjemått och en matchvikt som ständigt ökar av helt fel orsaker. Om än sakta, men konstant och utan antydan att avta.

Det gick hyfsat fysiskt sett. Det går hyfsat fysiskt sett när kroppen håller relativt bra hela vägen, medan viljan efter ca tre fjärdedelar av sträckan träder in i något slags standby läge. Då väntar viljan otåligt på, nästan ber om att kroppen skall ge efter och hjärtskärande utropa "Jag tyar icke mer...".

Förhoppningen är att det med tiden skall gå hyfsat, och rent av bra inte bara fysiskt, men även psykiskt. De där gångerna då benen vill ge vika, men viljan trackaserar kroppen så hårt för det att det går ändå. Den dagen är ännu långt borta.

Någonstans där viljan var på upphällningen, ångade Mats (från förra rundan) förbi i motsatt riktning. Det gick oroväckande fort. Han nickade leende då vi möttes, jag gjorde detsamma, och släpade mig med lite ny vilja vidare mot slutmålet och omklädningsrummen. Hela vägen i vad som med lite vilja kan kallas springande tempo.

Dagens Dandy 11/4

Jag är evigt trött på svenska mäns rädsla, eller motvilja till att bära slips på jobbet. Som konsult blir jag rent av avrådd att ha slips på mig hos kund innan klädkoden hos företaget i fråga säkerställts. Normalfallet är att klädkod helt saknas och personalen i en skrämmande stor allmänhet hasar omkring i fotriktiga skor (sandaler av olika hemska slag) och inte alltför sällan i jeans och T-shirt eller luvtröja. På kontor.

Här ses det uppklätt att bära kavaj, för att inte tala om slips. I början av mitt nuvarande uppdrag fick jag ofta frågor om jag skulle på fest, eller om det var något annat speciellt på gång de dagar jag hade kostym, och slips. Nu efter ca 2 år på företaget har de vant sig.

Jag har fått frågan om varför jag klär mig som jag gör. Jag brukar svara i stil med att det förmodligen är av samma orsak som vem som helst sätter på sig vilka kläder som helst. Det är de kläder jag trivs i. Känner jag för att inte ha slips på jobbet, har jag inte det. Just nu hör det till undantaget. Jag pratade här om veckan med en av engelsmännen på avdelningen, som i vanlig välvårdad brittisk ordning givetvis kom till kontoret i kostym och slips då han nyligen flyttat hit. Efter några månader av typiskt svenska kommentarer och frågor om vem som dött, resignerade han till V-ringad tröja och skjorta. Utan slips.

Som en stilla klagan och uppgivenhet inför den kassa svenska du-får-inte-sticka-ut mentaliteten, lanserar jag nu min uppmuntran till stil i vardagen, "Dagens Dandy":

Backrundan #1

Jag har motionerat med löpträning i omgångar, men nu var det länge sedan. Nu efter ca 1½ år som IT-konsult har stillasittande arbete, mycket godis och avsaknaden av träning börjat sätta sina spår. Länge har tanken funnits att återuppta springandet, men det har i vanlig ordning inte hänt, förrän nu. Min kollega Göran på konsultföretaget är ett fysfenomen av rang, och springer ofta. Gissningsvis 3-4 dagar i veckan. Det smittar av sig, och idag gjorde jag till slut slag i saken och hängde på under lunchen, vi skulle ta det relativt lugnt, men springa en något längre vända.

Vi möttes vid omklädningsrummen, jag, min kollega och en kille till, Mats. En trevlig och mycket sympatisk man från norra sverige, uppenbart avverkandes ett betydande antal mil i löpspåren, per vecka. Inte helt osannolikt varvat med flertalet besök på gym.

De brukar springa tillsammans, Göran och Mats. Jag hade mina aningar om vad som väntade under dagens tur. Min målsättning var att hänga på så länge det gick, och avvika mot omklädningsrummen när krafterna började ta slut. Redan vid ombytet stod det ganska klart vad jag hade att vänta. Småpratandes om senaste tidens löparrundor svidade mina nyvunna löparkompisar om. Mats klev i sina löparbyxor, och en vindjacka, lätt blekt på det där viset bara åtskilliga mil i ur och skur, gassande sol som snöslask kan åstadkomma. Smått orolig över att den Ena av de två armbandsuren/GPS/pulsmätarna börjat krångla. Förmodligen av utmattning och minst sagt ihärdig användning. Jag har aldrig ens varit i närheten av stadiet att införskaffa någon sån utrustning.

Göran planerade någon slags strategi för att undvika den senaste tidens krampanfall i benen. "-Jag stannar nog och stretchar lite efter en 2km" konstaterade han på sitt vanliga anspråkslösa vis. Så gav vi oss av. Någonstans i bakhuvudet hade jag en fåfäng, men ändå seriös förhoppning om att hänga på hela sträckan runt, något så när i deras tempo.

Efter ca 2 km stannar Göran mycket riktigt och mjukar upp lite, vi fortsätter i det tempo som nu börjar kännas rätt behagligt. Helt ok än så länge tänker jag. Någon minut eller två senare dansar han återigen upp vid vår sida som om han aldrig stannat.

"-Undrar du inte varför den kallas Backrundan?" frågar Mats efter en stund med en anad glimt i ögat, jag är för upptagen med att andas rätt för att se efter. "-Det är så att den helt saknar backar"... Vi befinner oss trots allt på ett avsnitt som mycket väl skulle kunna innebära det. Möjlighet till gott och väl 10 km löpning på plan mark, sen vek vi av åt vänster, svagt uppför.

Vi rör oss längre och längre bort från vår utgångsposition, utan antydan till att vända åter. Efter att ha intervallpressat oss upp till en av stans högre punkter, och Göran visat klass genom att i sedvanligt fantomtempo öka hela vägen till toppen, tröstar jag mig med att det är vila nerför. Jag har i alla fall kvar rutinen att ta tillvara på nedförslutet. Vid foten av en av stans längre backar, vänder vi och fortsätter uppför igen. Åter vid toppen känns det att jag inte löptränat på ett bra tag, männen strax framför mig tuffar på, till synes måttligt påverkade, snarare inte alls. Jag vet inte hur långt vi ska fortsätta, och jag vill inte veta. Det är lika bra att lyckligt ovetande nöta på så länge det går. I varje uppförsbacke drar Göran ifrån och tar en kort stretch/vilopaus vid toppen, inväntandes mig och Mats, som mycket sympatiskt håller min takt. En trevlig löptur.

Vi kryssar fram och tillbaka över stigningar och genom en bäckravin. De har sprungit här otaliga gånger förr. När vi så en stund senare åter befinner oss vid foten av den stora backen, och de andra två återigen viker av in mot höger, och ytterligare höjder förtsätter jag rakt framåt. Många fler uppförsbackar hade sannolikt resulterat i oförutsägbart långvariga plågor de kommande dagarna. Inte helt omöjligt också i att jag inte tagit mig tillbaka i springande tempo. Jag var redan, lindrigt uttryckt, ordentligt mör.

De sista uppskattningsvis 3 kilometrarna går dock hyfsat. När jag kommer tillbaka till utgångspunkten vid omklädningsrummen har jag varit ute i ca 52 minuter, och avverkat uppskattningsvis 10 km. Min målsättning är att inom en överskådlig framtid ta mig runt hela "Backrundan" tillsammans med Mats och Göran.

Förhoppningsvis blir det också så, det återstår nu att se när. Först skall jag ta mig igenom eftermiddagen. Jag känner mig lätt frusen, på det utmattade lite febriga viset och ser måttligt fram mot att ta mig hem 5 km på cykel. Sen är det bara att överleva de kommande dagarnas förmodade mördarsmärtor i benen och köra igen på torsdag eller fredag...

Designa din egen volvo

För 18 750:- kan du designa din egen Volvo C30 gällande färg, mönster, extrautrustning och motor. Lite som lyxvarianten av att vika upp byxbenen. Hållbarheten garanteras dock bara i 2 år, och jag gissar att man inte riktigt bara kan dra bort den flagnande(?) plasten som ett uttjänt klistermärke.

Rolig möjlighet för de med kapital och lite glad amatördesignerambition. Det skall dock bli intressant att se hur många, men framförallt vilka som nappar på idén. Lite för dyrt för folket som trimmar, tonar rutor och bygger bilstereo. Kör människor med pengar och ett uttalat intresse för design och stil Volvo?
Min gissning är att det i stor utsträckning blir personer i stil med mellanchefer inom industrin, en och annan pokermiljonär och kanske "Mackan" i Kungsör som anammar konceptet. I sista fallet finansierat med de sparade barnbidragen, givetvis tillsammans med en smaklös spoiler.

Avslutningsvis. Jag arbetade en tid på volvo, och vet av erfarenhet hur svårt man i perioder har att hålla leveranstakten, ens med standardkonfektionen. Hur kommer man då att klara av skräddarsytt?

Svensk pubkultur, eller svenska stilmissar #3

Varandes en man med barnfamilj kommer jag inte alltför ofta ut för att lite avslappnat ta ett glas. I fredags var det så dags. Tillsamans med några goda vänner, och trevliga nya bekanta gjorde vi en tur ut i nöjeslivet. Kvällen började med 2,5 timmar skön ångest och trevlig filmupplevelse då vi såg "Into the Wild". Rätt långt från en snaskig feelgoodfilm, men fantastiskt bra. Jag rekommenderar den varmt. Mycket kortfattat och torftigt beskrivet handlar filmen, regisserad av Sean Penn, om Christopher McCandless, spelad av Emile Hirsch, och hans ensamma vandring genom USA mot målet Alaska. Där vill han komma bort från civilisationen, sina föräldrar och i ödemarken hitta sig själv. På vägen paddlar han bland annat utan erfarenhet nedför hela Coloradofloden. Filmen bygger på en verklig händelse.

Går du dock igång på Jean-Claude van Damme, puckade action-onliners och hårda killar som sparkar högt kommer du uppleva de två timmarna som några av de längsta i ditt liv. Lika njutbara som att i hög fart hårt gränsla en cykelram utan fotfäste, eller för oss föräldrar som tre timmars väntan på Busfabriken bland andras motbjudande, osnutna, svettiga och öronbedövande högljudda barn. Kvällens evenemang föregicks av det sistnämnda.

Efter filmen släntrade vi så vidare till en närbelägen restaurang för mat och dryck. Då jag inte har mycket till övers för elitseriehockey, eller främst folket som förbehållslöst höjer företeelsen till skyarna, var det föga intressant att kvällens match visades på ett större antal stora skärmar på puben, vägg i vägg med vår restaurang. Utestället var således välfyllt av folk med avsikten att i gemensam masspsykos avnjuta drabbningen, dunka varandra i ryggen, dricka för mycket öl och i rörande samförstånd utbyta expertkommentarer om spelares förträfflighet etc.

Vid bordet bredvid vårt satt ett praktexemplar av kvinnligt hockey-fan, som osmickrande överentusiastiskt hela tiden kände sig tvungen att för allmänheten kungöra sina djupa sympatier för hemmalaget. Lite i stil med "-Hallå, jag tycker det är jättetufft med ishockey"... Eller mer, "-Hallå, jag tycker det är jättetufft att tycka det är jättetufft med ishockey, bli imponerad av mig". Precis som saker som måste heta det de utger sig för att vara, har jag svårt att ta sådan uppenbart påklistrad entusiasm på allvar. Lätt överviktig, lite för hårt sminkad, osmakligt klädd och för sina bordskamrater generande högljutt oförgyllde hon kvällen. Utan att ta någon märkbar notis om det satte hon kronan på verket genom att välta ner sin välfyllda öl från bordet. Temat för kvällen var satt...

När så restaurangköket stängde för kvällen förflyttade vi oss till den intilliggande krogens bar för några glas och kanske en tur på dansgolvet. Det senare blev omgående mindre lockande. Golvet var välfyllt trots den tidiga timmen. DJn spelade, schlager. Och mer schlager. Jag har aldrig varit på en saloon i det forna vilda western, men förutom folk som hängde i ljuskronan, skapad av något gammalt vagnshjul fanns nog många av de resterande tillbehören i lokalen vi nu befann oss i.

Vilken cirkus, lätt underhållande. Öltältssverige flyttar inomhus. Hemska människor, dansandes till hemsk musik. Jag tror det uppskattningsvis krossades 3 - 4 glas eller flaskor på dansgolvet inom loppent av någon timme eller två. Något ingen verkade bry sig särskilt mycket om. Afterskipatrullen hade trivts som fiskar i vattnet.

Strax efter tolvslaget cyklade jag hemåt, och däckade efter några obligatoriska stora glas vatten på sant småbarnsföräldersmanér tungt i säng.