Löptillfälle 2. Känner mig lätt och smidig som en timmerstock sedan förra joggingturen. Det sägs att man inte ska träna med träningsvärk, och det finns förmodligen flertalet medicinska orsaker som stöder det. Dock måste jag nog ta de få tillfällen som ges om det skall bli något av den här tänkta konditionssatsningen. Jag har ett svårförtryckt sockerberoende, och ett midjemått och en matchvikt som ständigt ökar av helt fel orsaker. Om än sakta, men konstant och utan antydan att avta.
Det gick hyfsat fysiskt sett. Det går hyfsat fysiskt sett när kroppen håller relativt bra hela vägen, medan viljan efter ca tre fjärdedelar av sträckan träder in i något slags standby läge. Då väntar viljan otåligt på, nästan ber om att kroppen skall ge efter och hjärtskärande utropa "Jag tyar icke mer...".
Förhoppningen är att det med tiden skall gå hyfsat, och rent av bra inte bara fysiskt, men även psykiskt. De där gångerna då benen vill ge vika, men viljan trackaserar kroppen så hårt för det att det går ändå. Den dagen är ännu långt borta.
Någonstans där viljan var på upphällningen, ångade Mats (från förra rundan) förbi i motsatt riktning. Det gick oroväckande fort. Han nickade leende då vi möttes, jag gjorde detsamma, och släpade mig med lite ny vilja vidare mot slutmålet och omklädningsrummen. Hela vägen i vad som med lite vilja kan kallas springande tempo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar