Svenska mäns stilmissar #2

Så dyker de upp igen, nu i Pause Hugo Rehnbergs blogg "Mitt Liv Hugo". Dessa förmodligen i sann tonårsanda snusande, skäggstubbsbeprydda coverbandskulturens väktare. Flockdjuren med lätt begynnade ölmage, säkerligen också med både en och två balla tatueringar. I detta fall kommer gänget komiskt nog från Norrköping och då i deras kategori förmodligen talandes med en alldeles extra särpräglad avart av den allt annat än vackra östgötskan. Vilken fullträff!

"- Kan ja få en till Jäger 'å Red Bull dö'?"...

Åtta "grabbar" (bara förstås) på afterski i Åre under Påsken. Alla iförda likadana, egenhändigt utformade mjukiströjor med tryck. Afterski patrullen...

http://www.pause.se/blogperm.aspx?intId=1459&intBlogId=1

Svenska män av det slaget, vilka killar... Och att de bevarat vurmen för typen av tröja ända sedan de slutade nian, rörande. Kan man inte porta dem från Landets uteställen så vi besparas från deras förbannade skrålande allsång? Sen har vi ju kvinnorna som attraheras av dessa, men det är ett inlägg för sig.

Låt dem försonas till afterskibandets toner av "Sweet Home Alabama", tätt omslingrade släntra hem tillsammans och under en natts oskyddad, kort motbjudande brunst producera fula barn som kommer att heta Conny, Sonny och Kevin.

Begreppet Stilrent

Det har blivit uttjatat och ett modeord att beskriva saker som stilrena. Begreppet används gärna, slentrianmässigt och felaktigt av vanligt folk i vardagen, ofta till synes i tron att det beskriver något som sparsmakat och minimalistiskt eller liknande.

En av de större, mer tydliga situationerna är när man i femmans "Room Service", vecka efter vecka har presenterat nyrenoverade rum för överlyckliga lägenhetsägare. Glada bortom ord vill man lite insatt ge någon form av omdöme om hur snyggt och hur mycket "jag" rummet utformats, personligt men fortfarande "stilrent".

Vad jag minns var den senast i raden Marie Picasso, som på sin gnälliga västmanländska prisade resultatet med hjälp av uttrycket. Hur ofta har någon annan än inredaren i det sammanhanget någon som helst aning om vilka stilar inredningen möjligen utformats efter?

Begreppet stilrent betecknar något som helt följer en viss vedertagen stil. Således kan ett överdådigt möblerat rum, till bredden fyllt av allt annat än sparsmakade, svulstiga rokokomöbler med sirlig gulddekor och kurviga linjer, vara rakt igenom stilrent.

Det är dock inte bara kreti och pleti som lite belevat vill svänga sig med uttrycket. Senast igår kväll läste jag "Modechefens topp tre" i senast numret av DV Mode, där en av platserna fylls av "Ett stilrent Acetatarmband av Roger Vivier"... Jag är inte särskilt insatt i hur man utformar smycken, men tror inte riktigt (rätta mig om jag har fel) att det finns en utpräglad stil för utformningen just Acetatarmband?

Borde inte modechefen eller för den delen DV Modes korrekturläsare, arbetande med en tidning som till stor del handlar om just stil, ha bättre koll på begreppen än så?

Vad har du gjort med Pause Hugo?

Jag läste Pause för första gången våren '06. I väntan på att det sunkiga, men fortfarande billiga flyget med RyanAir skulle ta oss till London och några dagars shopping, köpte jag ett lösnummer och blev glatt förvånad över innehållet. En tidning riktad lika mycket till män som kvinnor, intressanta artiklar och modereportage, äntligen!

Jag har sedan dess prenumererat på tidningen i omgångar, och varit nöjd. Under hösten '07 bytte man så av någon anledning art director, och tidningen började visuellt att förändras. De tidigare så inspirerande modeartiklarna färgades med ens av vad jag antar man försvarande kallar artistisk frihet och nytänkande. Där jag tidigare såg en snygg outfit som gav roliga idéer och inspiration till egna framtida inköp, hittade jag nu en suddig, svart profil i skarpt motljus, iförd guldfärgade fotbollsbenskydd, klängandes på någon jäkla kraftledningsstolpe på en enslig bergsslänt, med tanken att det skulle symbolisera något slags future-tema?

I bästa fall kunde man av bilden gissa plaggens material av konturlinjerna.. Färg, mönster, typ av plagg gick ofta förlorade, liksom bildernas inspirationsvärde. Det finns bevisligen människor som bejublar denna förändring, men det förvånar mig om jag är ensam om mina åsikter.

Nu i senast numret av Pause får jag även andra tankar bekräftade. En läsare frågar om Pause "Håller på att tjeja till sig", och mycket riktigt. Enligt redaktionens svar kommer man nu medvetet att rikta modereportage och annat för tidningen centralt innehåll mot kvinnliga läsares intressen... Är det inte lönsamt nog att fortsatt även vända sig mot den allt större kretsen manliga läsare som intresserar sig för kläder och mode? Det finns ju redan en mängd mer eller mindre bra tidningar till större delen riktade till kvinnliga läsares intressen, varför vill ni bara sjunka in och bli ytterligare en del i den grå massan?

Jag fattade sedan jag läst senaste numret beslutet att säga upp min prenumeration till fördel för ett annat livsstilsmagasin. Inte för att Pause nu riktar sig mer till kvinnor, utan för att innehållet totalt inte längre är lika intressant för mig som det varit.

Jag är besviken Hugo, har adoptionen av Thomas tagit upp så mycket av din faderskärlek att du låter ditt verkliga skötebarn och flaggskepp, ett sant könsneutralt stil, mode och livsstilsmagasin gå ett slätstruket allmänt mängdtidningsöde till mötes? Besvara mina frågor Hugo, eller är det snarare Amelia snart? Varför?

Svenska mäns stilmissar

Någon frågade en gång: "vilka är de värsta stilmissarna ute bland svenska män idag? vad får dig att fasa?"

Var ska man börja? Ta bort alla urtvättade bomullsplagg, alla kategorier. Kombinationen beige tröja Och beige byxor, flytta dem till safarin de förirrat sig från. Alla taskigt sittande jackor, kavajer etc, köper man ett plagg efter den idiotiska devisen "att få plats med en tjock tröja under" ska man ta mig tusan ha det under den jackan då man använder den, jämt. Svenska män har en förkärlek till att köpa plagg, en till två storlekar för stora för att "karlar har inte small eller medium".

Birkenstocksandaler på kontoret, need I say more? Hockeytröjor/halsdukar/kepsar... Rädslan att bära kostym och slips annat än då mamma tvingade dem på skolavslutningen i gymnasiet. Att de sedan använder samma illasittande, ofta smärtsamt fula kostym, och slipsen (som fortfarande hänger knuten sedan studenten) minst 20-25 år framåt.

Ostrukna skjortor. Alla människor iförda full funktionsplaggsmundering på stan, a'la Peak Performance i trippel Gore Tex, vandrarkängor, håll det till skidbacken, fjället och friluftslivet. Tribaltatureingar. Kavaj och byxor i två olika svarta nyanser (och material). Mjukisbyxor och stora gymnastikskor, gärna tillsammans med den för stora svarta skinnjackan, bland folk, som om de kom direkt från innebandyträningen. Skrålande fylleallsång och pubertala brunstvrål alla kategorier. Elitseriehockeyfanatism. Trångsynthet.

Värst är nog ändå det alltför utbredda föraktet för andra män som lägger ned tid på och bryr sig om hur de ser ut...

...Sen kanske ovanstående mer ska falla under den utbredda avsaknaden av stil snarare än att ursäktande kallas "missar"?

Smeknamn

Jag arbetar som konsult, och har sett ett antal olika större företag från insidan. Gemensamt på många ställen är att vuxna män verkligen insisterar på att bli kallade via smeknamn. Fjantiga varianter syftande på för eller efternamnet.

Tag Hr. Örtenberg, som vill bli kallad "Örta"... Det bär mig emot att ha en seriös diskussion, eller referera till vuxna personer på det viset. Detta är också ett av de stora skälen till att jag har väldigt svårt för ishockey. Foppa, Sudden, Masken, vuxna män? Lite som att eftersträva den pubertala högstadiegrabbigheten. Nej tack. Till detta räknar jag inte att t ex Joachim kallas "Jocke, eller Mikael för Micke" etc.

Vad är grejen med det hela, kan någon förklara?

Inlägg ett.

Så, en blogg till slut. Till tonerna av "Au revoir simone" och deras genomvackra "Fallen Snow" skriver jag nu alltså de första raderna i det som skall komma att ge utlopp för vardagliga betraktelser om det som faller mig.

Egentligen skriver jag bäst, anonymt kritiserandes andras åsikter. Det blir av någon mystisk anledning mest kreativt på det sättet... Nya uppslag som leder till nya idéer och infall. En skriftspråkets webparasit, den slätstrukne forumshuliganen som ifrågasätter dina ståndpunkter, sår frön om egna tankar om vad som (enligt mig) är rätt och fel. Ofta har du fel. Det kommer säkerligen ofta att ta lång tid mellan inläggen. Det visar sig.

På senare tid har kläder och min slipsfetish fått mig att läsa diverse relaterade publikationer (bloggar, tidningar, forum...) en skön inspirationskälla, tyvärr ofta alltför inriktade på modet endast en liten del av läsarkretsen har råd att hålla sig med. Jag lever ännu efter devisen att dyrt är inte detsamma som snyggt, du kan inte köpa dig stil. Många av inläggen influeras säkert av tidigare webdiskussioner.

En tråkigt stor majoritet av sveriges män går i urtvättade, dåligt sittande bomullskläder. De ser lite slentrianmässigt ner på andra män som lägger ned tid och intresse på kläder. Är du en av dessa träningsoverallsbyxprydda, tribaltatuerade, elitseriehockeyfanatiska människor i för stora jackor? Tycker du att katastrofen var ett faktum när Cheap Monday blev uppköpta av H&M för att det inte alls längre är coolt att köpa de snygga byxorna längre, för H&M är ju inte något tufft märke? Då får du dig säkert en och annan känga i mina inlägg. Besvara dem gärna.

Går du som fotgängare på vänster sida av cykelbanan och glor grinigt när jag på min cykel, i hög fart avsiktligt passerar dig så våra jackärmar vidrör varandra ligger du heller inte i min favoritlista.

"Erik" på King's webforum fick mig att ta tag i saken, så tack Erik, vi får väl se vart bloggen leder, om den nu leder någonstans?