Svensk pubkultur, eller svenska stilmissar #3

Varandes en man med barnfamilj kommer jag inte alltför ofta ut för att lite avslappnat ta ett glas. I fredags var det så dags. Tillsamans med några goda vänner, och trevliga nya bekanta gjorde vi en tur ut i nöjeslivet. Kvällen började med 2,5 timmar skön ångest och trevlig filmupplevelse då vi såg "Into the Wild". Rätt långt från en snaskig feelgoodfilm, men fantastiskt bra. Jag rekommenderar den varmt. Mycket kortfattat och torftigt beskrivet handlar filmen, regisserad av Sean Penn, om Christopher McCandless, spelad av Emile Hirsch, och hans ensamma vandring genom USA mot målet Alaska. Där vill han komma bort från civilisationen, sina föräldrar och i ödemarken hitta sig själv. På vägen paddlar han bland annat utan erfarenhet nedför hela Coloradofloden. Filmen bygger på en verklig händelse.

Går du dock igång på Jean-Claude van Damme, puckade action-onliners och hårda killar som sparkar högt kommer du uppleva de två timmarna som några av de längsta i ditt liv. Lika njutbara som att i hög fart hårt gränsla en cykelram utan fotfäste, eller för oss föräldrar som tre timmars väntan på Busfabriken bland andras motbjudande, osnutna, svettiga och öronbedövande högljudda barn. Kvällens evenemang föregicks av det sistnämnda.

Efter filmen släntrade vi så vidare till en närbelägen restaurang för mat och dryck. Då jag inte har mycket till övers för elitseriehockey, eller främst folket som förbehållslöst höjer företeelsen till skyarna, var det föga intressant att kvällens match visades på ett större antal stora skärmar på puben, vägg i vägg med vår restaurang. Utestället var således välfyllt av folk med avsikten att i gemensam masspsykos avnjuta drabbningen, dunka varandra i ryggen, dricka för mycket öl och i rörande samförstånd utbyta expertkommentarer om spelares förträfflighet etc.

Vid bordet bredvid vårt satt ett praktexemplar av kvinnligt hockey-fan, som osmickrande överentusiastiskt hela tiden kände sig tvungen att för allmänheten kungöra sina djupa sympatier för hemmalaget. Lite i stil med "-Hallå, jag tycker det är jättetufft med ishockey"... Eller mer, "-Hallå, jag tycker det är jättetufft att tycka det är jättetufft med ishockey, bli imponerad av mig". Precis som saker som måste heta det de utger sig för att vara, har jag svårt att ta sådan uppenbart påklistrad entusiasm på allvar. Lätt överviktig, lite för hårt sminkad, osmakligt klädd och för sina bordskamrater generande högljutt oförgyllde hon kvällen. Utan att ta någon märkbar notis om det satte hon kronan på verket genom att välta ner sin välfyllda öl från bordet. Temat för kvällen var satt...

När så restaurangköket stängde för kvällen förflyttade vi oss till den intilliggande krogens bar för några glas och kanske en tur på dansgolvet. Det senare blev omgående mindre lockande. Golvet var välfyllt trots den tidiga timmen. DJn spelade, schlager. Och mer schlager. Jag har aldrig varit på en saloon i det forna vilda western, men förutom folk som hängde i ljuskronan, skapad av något gammalt vagnshjul fanns nog många av de resterande tillbehören i lokalen vi nu befann oss i.

Vilken cirkus, lätt underhållande. Öltältssverige flyttar inomhus. Hemska människor, dansandes till hemsk musik. Jag tror det uppskattningsvis krossades 3 - 4 glas eller flaskor på dansgolvet inom loppent av någon timme eller två. Något ingen verkade bry sig särskilt mycket om. Afterskipatrullen hade trivts som fiskar i vattnet.

Strax efter tolvslaget cyklade jag hemåt, och däckade efter några obligatoriska stora glas vatten på sant småbarnsföräldersmanér tungt i säng.