Vardagsdramatik

Våren har den senaste veckan kommit med raska steg. I takt med ökande solsken och värme har min garderob likt alla andra år börjat kännas alltmer mörk och vintrig. Vad hade jag på mig den här tiden förra året? Det ständiga jackproblemet. Jag saknar en ljus poplinrock för vardagsbruk.

Dagens outfit består av mörkbeiga linnebyxor i chinossnitt, ljusblå skjorta, strumpor i samma ton och tanned-färgade full brogues. Här börjar en amatördandys oförvanskade, spontana vardagsdramatik. Jag är mot de flesta stilkonventioner på jobbet i linnebyxor (därav ingen slips), utan skärp. Det sistnämnda högst ovant och en del på prov, en del pga att jag inte har något skärp som vettigt matchar mina skor... Nyss upptäckte jag även att jag den slipslösa dagen till ära förväxlade en av mina v-ringade t-shirts med en rundhalsad, vilken irriterande kommer att sticka fram under skjortkragen hela dagen.

Under den i vanlig ordning hastiga (läs; vårdslöst våldsam framfärd) cykelturen till jobbet i morse vinglade jag till vid betongfundamentet intill en cykeltunnel, och såg för en sekund hur jag illa tilltygad, liggandes på cykelbanan bara oroade mig över ovan nämnda saker. Det känns nästan nördigt. Samtidigt kan jag verkligen inte hjälpa att det stör mig.

Jag kliver så in i ett kontorslandskap till bredden fyllt av svenska män i fotriktiga Birkenbstocktofflor, hiskliga citrongula och för stora t-shirts, illasittande slitna jeans, diverse urtvättade mörka bomullsplagg ur något i stil med KappAhls höstkollektion anno 1991, luvtröjor, sneakers, ostrukna skjortor. Ibland undrar jag korta stunder över varför jag oroar mig över mina egna kläder, men de är korta och går alltid över mycket snart.

Jag kommer under överskådlig framtid aldrig att komma till jobbet i t-shirt eller annan fritidsklädsel. Dock kan det nog kännas rätt ok med linnebyxorna och skjortan, för stunden iaf.